Alldeles för länge sedan.
Ja jag vet.
Jag har gett upp kampen om att skipa rättvisa bland bensinmonopolen.
Jag har oxå legat på latsidan när det gäller att skriva här, jag har ägnat mig åt att läsa andra bloggares verk och kommentera dem efter bästa förmåga. Passar på att be om ursäkt för vissa inlägg här och nu.
Jag har dock inte glömt bort min uppgift, vilken är att få ur mig min ilska.
Idag tänkte jag först prata om det upptrappade våldet, men sen kom jag på mig själv med att det är ju just den sortens uppmärksamhet som gör att det ökar. Tror jag. Så det skiter jag i nu.
Däremot vill jag lägga hela diskussionen på ett annat plan.
Jag irriterar mig nämligen på att ingenting blir så som man hade tänkt... Och det gör mig lovligt förbannad ibland. Kanske måste man få bli det också, men varför?
Ställer mig ofta den frågan, just, varför?
Jag har ju faktiskt en tro om att allt sker av en anledningen och med en mening, annars vore det ju skit riktigt. Men det som gör det hela så svårt och som irriterar mig är att jag inte förstår, kanske ska jag lära mig något av det just det, eller inte. Men oavsett är känslan förlamande och väldigt svår att ta sig ur.
Man kan fundera på och krig varför vissa blir sjuka, vardagshjältar och vanliga svenssons. Vad är anledningen till det? Bortsett från dåliga livsvanor då.
Själv går jag igenom perioder där jag förmodligen inte skulle överleva om det var så att man hade just de åkommor som man får för sig. Och här har jag förstått, tror jag, att jag ska lära mig något av det. Inte kommit på vad ännu bara. Förmodligen skitenkelt så att man ska fatta hur bra man har det. Men det går ju inte in. Kalla det trångsynthet eller vad som helst, kanske rent av dumskalle...
Hur som helst, här ska det jobbas vidare, och när som helst när jag själv minst anar det kommer det säkert ett nytt inlägg här på sidan.
