65 års lycka, till ingen nytta.
I dagens samhälle är det, som alla vet, nästan enklare att skilja sig än att gifta sig, iallafall när det kommer till pappersarbete och sånt.
Jag tycker då att det är beundrandsvärt att vissa människor håller ihop hela livet. Likt pingviner i frack.
Jag blir inte ens arg längre när jag hör hur vi behandlar människor i det här landet. Arg-stadiet, är passerat, numera infinner sig en sorg i min kropp, en ledsam stämning.
Vem fan är det som bestämmer?
Fallet i Varbergs Kommun är inte på något sätt unikt i sig. Vad som däremot börjar kännas unikt är att man tydligen som kommunal instans kan gå emot domstolsbeslut.
Jag vet att jag tidigare, här, har klagat på det svenska rättssamhället.
Det finns personer som misshandlar andra på en fredagskväll, för att det är kul(!).
Det finns personer som håller andra personer bakom lås och bom, utnyttjar dem, frihetsberövar dem och har ihjäl dem.
Men det finns inte, mig veteligen, någon eller några som drabbats av ett sånt vedervärdigt straff som att slitas ifrån den eller det som gett trygghet i över 65 år. Kärlek, förståelse och trygghet till och med.
Jag är ingen förespråkare för att "alla ska med", att vi ska bygga en ny noaks ark, och till varje pris rädda mänskligheten... MEN om det nu finns ett domslut om för en gångs skull verkar göra att båda parter i ärendet blir nöjda, glada och lyckliga. Se då för FAN till att lösa det.
Det är inte konstigt att unga i dagens Sverige inte kan svara på hur de vill ha det när de blir gamla, inte heller kan de svara på vad de skule vilja ändra på om de fick... Det är inte konstigt.
Nu uppmanar jag inte folk att råna banker, kidnappa oskyldiga barn eller äta upp sin granne... Jag vill bara påpeka att det inte är konstigt att det händer, inte när man inte ens kan få till ett gemensamt boende för ett par som varit gifta i 65 år. Det ÄR inte konstigt när det inte finns sådan mål med livet...
Jag tycker då att det är beundrandsvärt att vissa människor håller ihop hela livet. Likt pingviner i frack.
Jag blir inte ens arg längre när jag hör hur vi behandlar människor i det här landet. Arg-stadiet, är passerat, numera infinner sig en sorg i min kropp, en ledsam stämning.
Vem fan är det som bestämmer?
Fallet i Varbergs Kommun är inte på något sätt unikt i sig. Vad som däremot börjar kännas unikt är att man tydligen som kommunal instans kan gå emot domstolsbeslut.
Jag vet att jag tidigare, här, har klagat på det svenska rättssamhället.
Det finns personer som misshandlar andra på en fredagskväll, för att det är kul(!).
Det finns personer som håller andra personer bakom lås och bom, utnyttjar dem, frihetsberövar dem och har ihjäl dem.
Men det finns inte, mig veteligen, någon eller några som drabbats av ett sånt vedervärdigt straff som att slitas ifrån den eller det som gett trygghet i över 65 år. Kärlek, förståelse och trygghet till och med.
Jag är ingen förespråkare för att "alla ska med", att vi ska bygga en ny noaks ark, och till varje pris rädda mänskligheten... MEN om det nu finns ett domslut om för en gångs skull verkar göra att båda parter i ärendet blir nöjda, glada och lyckliga. Se då för FAN till att lösa det.
Det är inte konstigt att unga i dagens Sverige inte kan svara på hur de vill ha det när de blir gamla, inte heller kan de svara på vad de skule vilja ändra på om de fick... Det är inte konstigt.
Nu uppmanar jag inte folk att råna banker, kidnappa oskyldiga barn eller äta upp sin granne... Jag vill bara påpeka att det inte är konstigt att det händer, inte när man inte ens kan få till ett gemensamt boende för ett par som varit gifta i 65 år. Det ÄR inte konstigt när det inte finns sådan mål med livet...
