DennisAxelssonsBlogg

Vi hade helt enkelt lastat lite mycket och hissen missade den våning som vi skulle av på med ca 50-60 cm. Nedersta dessutom.

Ska försöka återge det här, ur min något sjuka vinkel av problemet. Det här är alltså vad som händer:

Hissen passerar bottendörren med 50-60 cm, och i samma stund känner samtliga av oss i fickan efter mobiltelefonen... Bara tre av oss har telefoner med. Intressant är nu att huset är mer än hundra år gammalt och vi befinner oss ca femtio meter in, i en varuhiss som är byggt i stål.

Samtliga mobilinnehavare kommer ungefär samtidigt fram till att det inte finns någon teckning. Men alla försöker ändå ringa... kul initiativ det där. "kan gå ändå!" 

Nu är det så att hissen har en nödsignalsknapp... som visade sig inte fungera. 

I detta läge är man ju tvungen att ställa frågan: "hur mycket syre tror ni det finns här inne?"

Alla vi, alla, gav sig oxå på att banka i hissens väggar och dörrar i hopp om att någon skulle höra oss. Det var det ingen som gjorde. Typiskt.

En klämde ur sig en, vad jag tyckte va kul grej, mening: "jaha, typsikt, sitter vi här, undrar just om Twitter fungerar"

Jag passade oxå på att berätta att jag som har lite hull att ta av förmodligen kommer att överleva längst och att vi borde göra upp någon form av ordning som vi skulle ätas upp i. Det kändes lite som just de skratten var lite nervösa... undrar just varför.

Till slut lyckades en av telefonerna att hitta just den där "fläcken" som man alltid söker... den med bäst teckning, i det här fallet var det en "plupp". Samtalet som görs, görs till han som äger och har hand om byggnaden. Jag tänker avsluta detta inlägg med citatet från honom när han uppfattade att vi satt fast i hissen " Det var ju just otroligt onödigt"

Nu är det ju så med citat att de ska vara exakta.... och jag kommer inte ihåg om det var exakt det han sa, men det var det han menade. Så som bloggens titel säger...